Stinky

Alltså, jag måste faktiskt propagera för lite åsikter igen! Självdistans! Varför, varför, varför saknar alla människor självdistans idag? Att alla ska ta saker på sådant blodigt allvar, nästan sprängas av präktighet, i alla lägen. Varför inte bara rycka lite på axlarna och inse att man själv inte är så himla klämmigt jättebra på allt. Jag tycker visst att man ska vara seriös och stolt över sig själv. Men det finns gränser. Ibland vill jag att folk ska slappna av lite, bjuda på sig själva. En del tar ju i så att de nästan spricker. När glada fjortonåringar ska ge mig tips på hur man klarar sig i livet, hur man fixar olika situationer och kräker ur sig politiskt korrekta åsikter i en rasande fart så höjer jag på ögonbrynen. Visst, man kan vara mogen och ha massa politiskt korrekta åsikter i den åldern. Men man behöver inte alltid, i varje läge, yppa dessa. Speciellt inte när man hänger ut sina vänner och pratar så mycket skit så att tungan trillar av, det rimmar illa med att vara politiskt korrekt och världsvan. Tjo,självinsikt! Var lite ironisk om er själva, istället för att vara så nykläckt pretto när det passar!

Alltså, jag tycker ändå att jag bor i en liten småländsk idyll (trots min skåne-längtan som har börjat gro i hjärteroten), där stad och natur ligger väldigt nära. Jag trivs med att kunna rasta jycken i lummiga parker eller ute i skogen, traska omkring bland björkar, ris, snår och sten. Jag är ju lantis från början, så jag behöver min friska luft och mitt gröna landskap. Samtidigt så älskar jag att få uppleva stadspulsen! Eftersom min kära hemstad har berikats med bägge dessa attribut så trivs jag som fisken i vattnet, även om stan ibland kan kännas lite för liten (eller lite för välbekant kanske?).

Hur som helst, allt skulle varit frid och fröjd om inte NSF hade beslutat sig för att besudla stadskärnan. Finns det något som jag ABSOLUT INTE tål så är det NSF och liknande organisationer. Eller människor som delar deras åsikter, för den delen. Jag blir så förbannat frustrerad över deras korkade påståenden, missvisande statistik och töntiga fördomar. NSF för mig är töntigt, löjligt och pinsamt. Det gör mig förbannad, så till den grad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Någonstans så känns det som om dessa gubbjävlar och blondinbimbos måste ha dålig allmänbildning, eller bildning alls. Något annat gör det omöjligt för mig att förstå hur man kan tycka att två människor är olika värda, enbart p.g.a deras etniska bakgrund.

När NSF eller andra svenne-älskande organisationer sticker ut nosen och propagerar för något skrämmande korkat förslag eller åsikt så skäms jag. Jag skäms för att vara född i Sverige, för att räknas till den "ariska" rasen. Just då önskar jag mer än allt annat att jag i varje fall inte vore blond. För jag vill inte vara del av något som de hyllar! Jag vill inte vara blond, blåögd och supersvensk, jag vill vara tvärt emot allt som de propagerar för.

Så, försvinn ur min stad, så att jag kan börja trivas med att vara alldaglig och urtypen av nordisk brud. Så länge de är kvar så kommer jag bara att skämmas, för jag vill inte vara något ideal för deras rashets. Så fan ta er, för ni har tagit ifrån mig lyckan i att se ut som jag gör! Jag vill nämligen inte, för allt i världen, kopplas ihop med er. Jag vill inte att ni ska känna glädje över mitt svenssonaktiga utseende när ni passerar mig på gatan. Så, fram tills att NSF tagit sitt pick och pack och försvunnit så kommer jag inte att vara fullt nöjd med att vara blond, blåögd och helt oexotisk. Något som annars inte hade stört mig det minsta, för i mina ögon så är ingen hårfärg, hudfärg eller ögonfärg mer spännande än den andra. Det är människan i sig som är intressant.

År 2010 så är mina betyg värdelösa, trots att de är superb idag. Meritpoängen är min största fiende, eftersom beslutet togs efter det att jag hade chans att läsa in meriterande ämnen och förbjuder mig att läsa in dem efter gymnasiet (och få poäng för dem) dock så ska jag dömas efter samma kriterier. Skitsystem!! Varför skulle jag då fixa finfina betyg när jag tog studenten, de spelar ju liksom ändå ingen roll om 2 år.

Eftersom jag vill komma in på ett program med skyhögt snitt och absurt många sökande så är oddsen inte jättehöga för att jag ska komma in innan 2010, därefter så är de pyttepyttepyttepyttepyttesmå. Jag hatar skolpolitik, för den är fanimej ALDRIG bra. Det ska alltid slå tillbaka på de som verkligen kämpar och vill något, samtidigt som man bejakar sin egna utveckling. Jag avskyr alla lönnfeta (och lönefeta) medelålders politikergubbar som sitter på sina käckar i riksdagen och yttrar sig om hur ungdomar har det i skolan idag, trots att de själva inte satt foten innanför en skolbyggnad på 30 år. (De har garanterat flottig överkamning också och tanken på det gör mig ännu mer irriterad. jag hatar flottiga överkamningar)

Jag har precis begravt mina drömmar och stampat sönder mina framtidsplaner. Om ett par minuter så ska jag lägga mig och lipa i soffan och därefter försöka komma på vad fan jag ska göra i resten av mitt liv. BUHU!

Jag skulle ju egentligen sova nu, men när jag zappade runt på tv:n så hittade jag en dokumentär som jag vill se. Hade egentligen bara tänkt bläddra igenom alla kanaler innan bedtime, bara för att försäkra mig om att jag inte missar något bra. Plötsligt så var den där; dokumentären "Guds barn", om sekten Familjen. Jag blir intresserad och fängslad-direkt. Läste om den i Norra Skåne innan idag. Enormt spännande att få se hur någon som varit medlem i Familjen beskriver dess uppbyggnad.

Egentligen så är jag lite kluven till dessa dokumentärer, dels så tycker jag att det är jätteviktigt att världen får upp ögonen för att hjärntvättande grupper finns, men det finns en del av mig som vrider lite olustigt på sig. Folk idag är i allmänhet väldigt skrämda av religion och religiösa idag. Själv så är jag inte vidare andlig eller religiös, men jag finner dessa frågor extremt intressanta, jag är lite filosofisk av mig. Nåja, jag vet en hel del som tillhör frikyrkor, svenska kyrkan eller för den delen andra religioner. Det finns människor som tycker att dettas är oerhört obehagligt. idag har man någon sorts skräck kring troende, för alla betraktas som fanatiska. Jag tycker verkligen att det är sorgligt, så jag hoppas att den här dokumentären inte spär på dessa rädslor. Så, min önskan är att dokumentären främjar arbetet för att hindra människor att fastna i destruktiva sekter,men inte ökar misstänksamheten för de harmlösa religiösa.

Åh, nog med snack. Nu ska jag kolla vidare, ska bli spännande att få veta mer om detta sällskap.

Ååååh, jag kokar, bubblar, morrar och fräser. Jag går runt och muttrar och spottar elakheter ur mungipan, men helt utan resultat. Vad är det som har hänt egentligen? JO! Jag har råkat kika runt på bilddagboken. I vanliga fall så tycker jag att det är en charmig sysselsättning, för jag kan hålla koll på vad andra gjort och vad jag själv sysselsatt mig med under de senaste dagarna. Men sedan finns det vissa saker som gör mig arg som ett bi.

Alla dessa förbannade, fördomsfulla lantisar! (Jag får säga lantisar, för jag kommer själv från urskogen.) Givetvis avskyr jag alla fördomsfulla citymänniskor också, men de påminner mig inte lika mycket om mina tidiga tonår och min ständiga kamp mot rasismen, retandet, mobbingen och glåporden. Själv utsattes jag inte för dem i så stor utsträckning så att jag tog skada, men jag insåg att andra nog gjorde det. Hur många timmar har jag inte ägnat åt att läxa upp smygnazister, tjabba med mansgrisar och förklara för homofober? Själv var jag inte riktigt någon "vanlig" tjej, utan gillade hårdare musik, konstigare kläder och sotigare ögon. Jag var aldrig extrem, men annorlunda nog för att folk skulle anmärka på det. Jag tror någonstans att hela min klädstil var en protest mot deras lilla ram för vad som var normalt och vad som inte var det. Det fanns nämligen två "normala" stilar. Den första var rikemansbrat (men man kom undan med vero moda, h&m och JC, bara det var stilrent och inte utmärkande). Det andra var raggare. Skinnvästar, träskor och så mycket vax i håret så att flugor fastnade i det. jag hade verkligen inte haft något emot denna stil (jag hade inte heller velat tillhöra den, men det är en annan femma) om de inte hade varit så fruktansvärt elaka och fördomsfulla. Förmodligen så är väl inte alla raggare det, men de som befolkade min högstadieskola var mästare på elakheter.

Hur som helst så råkade jag hitta en av dem på bilddagboken. Jag blev inte ett dugg förvånad över att han inte hade förändrats, för det hade jag inte förväntat mig. Men att han, och många andra med honom, hade förvärrats... det var något som jag i mitt stilla sinne hade hoppats inte skulle ske. Men jo, de har utvecklats till fullfjädrade idioter. Folk som anser att människor med annorlunda stil (och då gärna de som lyssna rpå punk eller liknande stilar) ska straffas och plågas. De stoltserar glatt med att de hamnat i klameri med rättvisan på grund av detta och hymlar inte med sin främlingsfientlighet. Jag blir så arg så att jag nästan spricker. Arg, för att jag inte kan göra något och arg för att ingen annan gör något.

varför, varför, varför finns det människor som tycks sakna vett?

Idag har jag varit nostalgisk (efter utbrottet). Det har varit underbart, titta på gamla bilder från studenten och jag blev lite lyckligt vemodig. Jag tittade på mina gamla klasskompisar, och idag ser jag dem i nytt ljus. Ser saker som jag alltid sett, men inte tänkt på. Tänkte på saker som jag ofta tänkt men inte sa.

Idag när jag såg på studentbilderna och tittade på snygga Sussie och charmiga Fia. På mysiga Kamilla, skojfriska Rasmus och de andra som faktiskt satte spår hos mig. Så slog det mig, något som tänkt på flera gånger.

Jag såg på kort på Emilia Sjö och Jennifer, som så många gånger för så tänkte jag: "Gud vad vackra de är". Jag tycker att många människor är snygga, men detär väldigt få som passar på beskrivningen vackra. Men de två, de är nog de vackraste människor som jag känner till, idag ångrar jag att jag inte berättat det för dem, trots att jag tänkt det flera gånger. Jag avundas deras skönhet lite, den är så tidlös och skinande. Samtidigt så är jag nöjd över hur jag ser ut, för jag är ju jag. Jag har bra dagar, jag har dåliga dagar och jag har dagar få jag är snygg, men jag har aldrig dagar då jag är vacker. Och jag unnar dem verkligen att tillhöra den lilla skaran med vackra mäniskor, för de har inte bara ett tilldragande yttre, jag vet att deras insidor är lika bländande vackra som utsidan. Vackra människor gör mig lycklig.

Nej, nu ska jag dega framför tv:n innan det är sängtajm! Jag är trött men ganska glad.