You must forgive
Sitter än en gång och lyssnar på favoriten Chaya. Ska snart skicka iväg ett mail till min f.d blivande kombo och förklara för honom att jag inte längre ska flytta till Ume. Det blir nog bra, så fort det är avklarat kan jag fokusera på att hitta någonstans att bo i Skåne och därefter ställa in mig på att börja där. Jag behöver lite mental förberedelsetid. Det här kommer nog bli finfint, tror jag. Överväger att skaffa boende i Helsingborg istället för inne i Lund, jag skulle nämligen kunna hjula av lycka av att få bo vid havet. Tycker även att Helsingborg är sjukligt vackert, om än lite litet. (Som om jag skulle vara van vid stora städer..) Hur som haver, det blir nog bra oavsett var jag hamnar. Om inte annat får jag väl flytta till Lund/Malmö och skaffa en dejt i Helsingborg, så kan jag både äta kakan och ha kvar den. Sjukt bra. Ibland är jag lite klyftig.
Livet rullar på, nyårsfirande har checkats av från listan precis som 3D-bio och vinmys med flickorna. Det nya året har helt enkelt börjat bra. Det vore synd att påstå något annat. 2009 var bitvis väldigt jobbigt och motigt, men sista två månaderna var helt underbara. Det här kommer att bli hur bra som helst, 2010 lär ju slå alla rekord! Jag har inte avlagt några nyårslöften (min syster försökte tvinga mig att lova en ny pojkvän, men det känns inte riktigt rätt. Ska ju inte leta pojkvän för den sakens skull) men känner ändå att viss förändring lär ske. Det har nästan börjat redan. Jag känner mig överlag mindre bitter och irriterad. Eftersom jag och Ola brutit helt, för första gången, så vore det inte underligt om jag var lite snarstucken, ledsen och längtade tillbaka. I början tänkte jag att det var in stolthet som tvingade mig att inte känna något sådant, men ju längre tiden går desto mer förvånad blir jag över att jag aldrig blir ledsen, att jag egentligen inte saknar vår relation. Det har inte fällts några tårar, jag har inte varit förbannad och jag har egentligen aldrig tittat tillbaka. Det känns sjukt skönt men ändå lite skrämmande. Efter två år av kämpande, försök och bitterhet så gick allt bara att stänga av. under två år kunde jag inte tänka mig något annat slut än att det ändå skulle vara vi, livet ut. Trots alla fel, brister, snedsteg och gräl. Det skulle vara vi - no doubt about that. Så samlade jag ihop mina tankar, bestämde mig och vi var överens. Nu känns det inte ens tomt att han inte är där. Enda gången jag kan tänka på det är om jag umgås med många par. Att det plötsligt saknas någon. Inte han, men någon. Fast ledsen, arg eller bitter är jag inte. Inte över att ha lagt två år på en knagglig relation, inte på att jag är ensam, inte för att jag ibland blir tredje hjulet. Nej, det känns inte så farligt alls. Det finns så mycket att vara lycklig över. Som Chaya säger "You must forgive". Förlåta sig själv och alla andra. 2010 ska nog vara förlåtandets år. Jag ska be mig själv om ursäkt för alla dumheter som jag utsatt mig själv för, för alla käppar jag satt i mina egna hjul och för att jag glömde bort mig själv i kampen om att rädda en dödsdömd relation. Och jag ska förlåta mig själv, för det tjänar ingenting till att vara arg och tjura.
Nu ska jag njuta av dagen och spela lite Wii. Först måste jag maila kombon. Fingers crossed, people!
Kommentarer
Trackback
