Melankolisk men ändå sjukt lycklig
Sitter och lyssnar på deppmusik, funderar på om jag ska lipa en skvätt. Är så där, mysigt olyckligt lycklig. Allt är perfekt, men hjärtskärande långt borta. Jag har hittat the love of my life, men tydligen så tog mitt kärleksliv slut för några månader sedan. Snopet, men sant. Ändå ganska fint, på något vis. Jag är förbannat förälskad, jag är oerhört älskad. Att vara tillsammans, att leva tillsammans. Det är inte allt. Det räcker att veta, att det vi hade slår alla kärlekshistorier i hela världen.
.
Nej, jag är inte bitter. Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Jag vill inte ha medlidande, jag vill inte ha tröst. Jag vill att alla ska vara lika vemodigt lyckliga som jag. Unna mig att jag har fått uppleva en kärlek som fick mitt hjärta att stanna upp och jorden att snurra lite snabbare. Jag är enormt tacksam för det. Om jag aldrig upplever det igen, må så vara. Jag tänker kapsla in den här känslan och flickfnittra under sena kvällar. Kanske möter jag någon ny sedan, kanske inte. Kanske känner jag lika stark, kanske inte. Oavsett så tänker jag inte jämföra. För det jag fick ha var så vackert, så rent så det vore skamligt att jämföra med något annat. Kärlek ska aldrig mätas, den ska upplevas. Träffar jag någon ny så ska han (eller hon, vem vet) aldrig behöva känna svartsjuka över tidigare förhållanden, för jag är enormt tacksam över dem, men jag tänker inte jämföra dem med det jag kommer ha. Förälskelse är så skört och så underbart. Det ska inte analyseras tills det spricker.
.
Ett vemodigt, men vackert, kärleksfullt och väldigt lyckligt
Godnatt och Puss!
Kommentarer
Trackback
