Lite blåslagen och lite nedslagen, men fortfarande inte slagen!
Så, nu är jag hemma igen efter en helg fullspäckad med aktiviteter. Blev dock ingen Helsingborgstripp, systeryster var tvungen att jobba extra den här helgen. Jag lät inte den lilla missen slå ner mig, så jag tog min rumpa och masade mig mot ett av de lokala haken. Träffade nära, kära och folk jag minst förväntade mig att träffa. Efter mycket rumpskak, rytmiskt skuttande och lite omotiverat buggdansande så kände jag mig nöjd med kvällen. Desperata singelklubben tycktes ha möte den här kvällen, för så fort man rörde sig mellan dansgolv, terass och bar så var det någon som försökte att sticka ner tungan i ens hals eller som juckade lätt omotiverat i min riktning. Jag sökte skydd hos diverse killkompisar och försökte se väldigt upptagen, alternativt jävligt lesbisk, ut. Tror dock inte att något av det fungerande för karljävlarna var tjockskalligare än någonsin och försökte ändå att skaffa lite brud att pussa på, Anni flydde fältet och fick Civ att följa mig till dörren och sedan cykla hem till sig. Bra grabb, han ställer ta mig tusan alltid upp.
Nå, igår blev det en jobbig och tuuuung morgon. Uppe med tuppen, nåja, och snor upp till hjärntaket. Efter att ha lipat en stund och tyckt synd om mig själv så samlade jag ihop allt jag ägde och knatade till tåget. Allt som jag just då ägde och hade var: lite smirnoff apple, min kamera, badkläder, smink, ombyte och en kudde. Niklas kom och hämtade upp mig när jag anlänt till karlskrona. Därefter blev det fixande inför kvällens party. Vi började det hela med en runda på systemet, för Annibanni var sugen på öl. Det blev lite mathandlande och sedermera partytältsresande också. Inte illa, hu? Under kvällen så dök många bekanta ansikten från förr upp. Lätt nostalgisk och lätt uppsluppen av den charmiga stämningen så beslutade jag mig för att bada, så nu är årets första dopp fixat! Härligt! Det blev även en hel del dansande, mycket skrattande, lite promenixande och fullt med busande, galna upptåg och smådumma tokigheter. Någon gång under kvällen så lyckades jag sabba mina knän. De är fullständigt täckta av blåmärken och sår, jag står som ett frågetecken. Det gör alla andra som deltog på festen också, det finns ingen logisk förklaring till att mina ben ser ut som de gör. Jag har varken trillat, slagits, stött i någon kant eller något annat som ger upphov till blåmärken. Kanske ville bara någon högre makt spela mig ett spratt, vem vet?
Efter den här helgen så har jag bara en enda stor längtan efter att få backa tiden, vara 16-17 år igen. Det var en fullständigt fruktansvärd men samtidigt underbar ålder. Åh, dramatik och komik i ett. Det är så jag vill ha det, det är då jag trivs.
Over and out, för nu.
Kommentarer
Trackback
