Stinky

Senaste veckorna har varit hektiska, jag har försökt att sysselsätta mig varje vaken minut. Det har fungerat förvånandsvärt bra, man tänker så lite på tråkigheter då. Har faktiskt mått helt fantastiskt, bättre än på mycket länge. Kanske är det ett tecken på att livet är bra, att jag ska blicka framåt. Trots det så ser jag mig över axeln, funderar, suckar, längtar. Det är för sent för att vända sig och ångra, jag vet det. Jag har tvekat lite, men ändå kört stenhårt framåt. Ångat på och valt att fösa undan alla obehagliga tankar, livet är ju så JÄVLA bra. Fast plötsligt så springer tiden ikapp, man sitter där och undrar vad som har hänt. Imorgon så ska jag ner till lägenheten, plocka ihop saker som inte längre tillhör mitt liv, sådant som förut var självklart. Sådana saker om jag knappt visste om de tillhörde någon annans liv eller om de var mitt. Som snart ska ut, som eventuellt ska överlämnas imorgon. 

Imorgon.. Det borde inte vara så stort, insikten har funnits ett tag, valet är redan gjort. Ändå.. Tänk, jag vet inte alls vad morgondagen kan föra med sig. Jag har peppat upp mig, tänkt att det är det bästa, mitt bästa. Jag ska bli fri, ska ta mina vacklande steg, roa mig, vara egensinnig och hitta tillbaka till den jag är, på riktigt. Fast ändå kommer jag tappa något imorgon, något stort, något varmt och något vackert. Något som förgyllt mitt liv under 1½ år, som varit min trygghet, min sorg och min kärlek. Steget ska tas, avskedet ska komma. Vi har dragit ut på det, för vem skull? Min? Jag bad om det, förnedrande nog. Nästan tiggde. Jag visste inte att min självkänsla var så körd i botten. Så, det var väl för min skull. Samtidigt så känns det som att ingen var redo, att det var för oss bägge. Ett stort och skrämmande steg, man måste förbereda sig. Göra sig lite illa, älta, undra, ilskna till och sedan hoppa. Det måste göra ont, det måste svida. 

Jag vet inte om det blir imorgon. Kanske skickades mitt meddelande för sent, internet är visserligen bra men man vet aldrig när saker når fram. Jag vill och våndas. Att ta tjuren vid hornen, det borde vara det bästa. Varför vill man då gömma sig, glömma och skjuta upp? Kanske för att kärleken är så vidunderligt stor. Man förstår ingenting, inte ens när den börjar att rinna mellan ens fingrar. Det är svårt att lägga bort och kasta undan, men att krampaktigt hålla fast är så tärande så att jag undrar om det kommer att äta upp mig. För trots all vårenergi så ser jag på mig, mitt ansikte, min kropp och mina ögon. Allt rinner ifrån mig, det finns ngen ork kvar. Jag är trött. Ögonen är trötta och kroppen magrar. Känns som att den magrat av under dessa veckor, jag vet att så inte är fallen, men det är som att det inte synts innan. 

Jag vill bara få tillbaka min ork, min riktiga inre ork. Så kan jag, tillsammans med min vårenergi, bli harmonisk men full av sprudlande liv. För att få den tillbaka så måste jag punktera mig själv, tömma mina tårkanaler och falla. Låt det ske imorgon, så kan jag börja att sätta ihop mina bitar igen, för jag orkar inte vänta längre. Man vill skjuta upp det svåra och sorgen men man vill kunna börja med bearbetningen.

Natti