Personalfoto

Idag har jag varit på fritidsmöte på jobbet och efter det så blev det fotografering, för skolfotografen var där idag. Konstigt att vara med på personalbilden i ens gamla skolkatalog ändå. Man börjar ju faktiskt att bli lite gammal. Ångesten innan ändras dock aldrig. Så roligt att se de andra i personalen som piffade till sig. jag kom dit yrvaken, osminkad och med rinnande näsa - som jag brukar alltså. Tror dock att det blev ganska okej ändå. Håret är ju i varje fall snyggt, börjar få lite längd och frisyren blev mycket snyggare nu när den har växt lite.

Köpte lite tröstsaker idag. Ett par skor, ett halsband och en tröja. Måste ju sätta sprätt på lönen lite, speciellt nu när jag är så deppig och downie. dock så blev jg lite mysig och glad igår efter filmkväll med Frida, Millan, noah och Adam. Mysigt att träffa dem, fast ändå lite udda. Har fortfarande inte en helt okomplicerad relation till Adam, det finns liksom något där. Och eftersom läget är som det är just nu så blev det ju inte mindre okomplicerat. Var så skönt att krypa upp i soffan mellan honom och Noah och känna värme och närhet en stund. Det är liksom så behagligt och tryggt att ens ex håller om en lite, bekant på något vis. Fast ja, alltså nu ska jag inte måla upp en tokig bild för er. Det var liksom ingen reunion på gång eller ett återfall i gamla vanor. Det var bara skönt att ha honom där och få prata, på ett sätt som man bara kan göra med någon som man delat något stort med. En tröstande kram från honom eller hans arm om en när man ser på film är liksom varmare och tryggare än vad n väns är. På något vis, även om han inte skulle kunna trösta, lyssna och vara där som en av mina närmaste vänner. Jag skulle inte ringa honom när något hänt eller gråta ut mot hans axel. Bara veta att jag kan få vara liten och omhuldad i en soffa framför en film ibland. Är inte det underbart? Att veta vart man har varandra och kan sitta tätt ihop är man ser på tv utan att sätta giller i varandras huvuden. Tyvärr så ska han åka iväg till Sydamerika om en vecka och vara borta i 5 månader. Trots att vi inte ses så väldigt ofta så känner jag att jag kommer att sakna honom. För vips så kommer den dagen då jag verkligen behöver krypa upp i någons famn och få vara lilla Anni, märka hur han sniffar mig lite i håret och lutar huvudet mot mitt. Känna att vi fortfarande tycker väldigt mycket om varandra, att vi fortfarande skulle funkat förbannat bra ihop, men att vi funkar minst lika bra som vänner. Hoppas att jag får chansen att träffa hans flickvän igen när de kommer tillbaka från Sydamerika, hade faktiskt velat lära känna henne. 

Nej, jag skulle egentligen inte vara nostalgisk över Adam och vår mysrelation som vi har.  Jag skulle istället upplysa världen om att jag ska på eldmöte ikväll och att jag ska försöka få tag på Fia eller dylik vän innan dess. Är sällskapssjuk så att det skriker om det, haha.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0