Längtan
Ibland rycker den bara tag i en, helt skoningslöst och drar och sliter i hjärtat. Det isar, brinner och smärtar innuti. Längtan kan vara underbart och så kan det vara helt jävla skitjobbigt. Just nu är det skitjobbigt. Jag längtar så mycket så att kroppen fått fnatt. Det gör ont exakt överallt. Fingrarna är stela och spända, bröstkorgen känns som ett enda stort tomrum och som att allt annat sugs in i den, som ett svart hål. Jag hatar att längta så här absurt mycket, det eskalerar hela tiden, som att jag jagar upp mig själv till att sakna ännu mer. Det är ju inte klokt.
Ibland är den sortens längtan helt ologisk, jag saknar något som man inte alls borde bli så himla uppe i sin längtan efter. Men det kan jag bli. Ibland saknar jag min mamma fånigt mycket, trots att jag träffade henne samma morgon. Sådant är konstigt. Samtidigt så älskar jag att längta lite, att få se fram emot och drömma om. Det är en hårfin linje, man vill inte drömma om saker som man inte vet om de kan gå i uppfyllelse, för det kan bli för jobbigt när förhoppningarna krossas. Samtidigt så kan man itne alltid låta bli. Jag är så mycket av en känslomänniska, jag måste låta allt komma ut, drömmar, känslor och tankar. Jag ältar, gråter, tänker, hoppas, pratar och på det viset så bearbetar jag saker. Jag är så himla emotionell, hoho!
Kommentarer
Trackback
