Stinky

Jag kanske precis förstörde resten av veckan för mig själv. Jag är inte så rationell när jag har mina skitdagar, istället så river jag upp himmel och jord. Denna gång var det förmodligen ändå ett ganska bra beslut, trots att det togs i affekt. Jag vet inte, jag svamlar men det måste liksom komma ut. Kvällen har varit helt jäkla galen, dagen har varit ömsom trevlig och ömsom helt fördjävlig. Vissa saker orkar jag liksom inte med. Jag borde knäcka en öl och sitta och titta på natten och löven, sådant gillar jag. Tystnad och kyla, en kall öl och lite egentid. Sådant uppskattar jag. Vanligtvis inte kyla, men kyla när jag är klädd i lager efter lager av varma kläder och bara känner en antydan till kalla vindar som smeker kinden. Så att jag kan mysa i mina halsdukar och samtidigt känna mig så levande. Det är sådant som gör mitt liv värt att leva. Det tysta, det kalla som ibland påminner mig om en riktig värld utanför det inbäddade varma, trygga som jag har. Som en minversion av det riktiga livet. Att sitta i fönstret, i pyjamas och veta att jag kan krypa ner i min varma säng sekunder senare. Det är mitt sätt att veta att något varmt kommer att ta emot mig när jag är i kylan, mitt sätt att påminna mig om att det finns något som väntar, som omfamnar mig, hur kallt och kargt det än må vara nu. Precis som mina lager-på-lager-kläder visar att jag är varm, omhuldad och trygg, men de små kalla vindarna påminner om att jag inte ska glömma bort hur iskallt det kan vara ute i kylan.

Jag letar efter en seriös tatueringsstudio i Småland, jag är ju så jäkla kräsen. Är hyperstressad över att saker och ting måste vara hygieniska och det ska se fräscht ut. De måste ju också vara duktiga och sakerna ska vara sterila och allt annat sådant. Jag har ingen lust att få en halvdan märkning eller råka ut för någon konstig smitta, inflamerat eller infekterat sår från tatueringen. Sådant tänker jag på, så att huvudet nästan trillar av. Så är jag ju petnoga med att det är något som jag verkligen kan stå för, som jag kommer känna för resten av mitt liv, som är mitt, som är speciellt och som står för något. Jag är inte mycket för "det är snyggt" utan mer för "det ÄR Anni". Något måste representera mig, mina tankar. Jag vill kunna se på det jag präntat in i skinnet om 20 år och minnas vem den veliga, unga, osäkra bruden var. Att hon klev ut i världen med vacklande steg, spelade tuff, stark och cool, men innerst inne var skiträdd och osäker på sig själv. Jag är inte speciellt egenkär eller har något vidare urballt självförtroende, däremot så är jag ganska skicklig på att spela teater. Visst så har jag dagar då jag verkligen anser att jag själv är det ballaste som skapats och att jag faktiskt är ganska söt, men det är banne mig inte lika många som jag försöker få det att verka som. Nåja, ett litet sidospår. Jag är ju jäkligt duktig på att grubbla om det som händer idag och gräva ner mig i det förflutna. Därför så har jag kommit på en tatuering som ska påminna mig om att se framåt och glömma allt som gjort mig illa tidigare i livet. Eller tja, inte glömma, men i varje fall lägga det bakom mig istället för att bära runt på det. Nej, nu får jag sluta prata. Men hojta till om ni vet några bra tatuerare. Det gör inget om han är snygg och singel, hehe. Nej, jag struntar i utseende och civilstånd, allt jag bryr mig om är sterila nålar och fräscha lokaler, massa talang och hygien som får sjukhuspersonal att verka skitiga och ohälsosamma.

Nej, nu ska jag se på sista avsnittet av första säsongen av Greys Anatomy.  Jag kan göra det med gott samvete, eftersom jag inhandlade säsong 2 idag!! SHALALALALA