Stinky

Idag är ingenting som det borde vara. Jag är verkligen höstdeppig delux. Det finns ingen botten på mitt huvudhängande, det är grymt jobbigt. Så länge som jag kan minnas så har jag haft dagar då jag varit nedstämd, utan att egentligen ha någon anledning. Det är så jag fungerar, jag har mina neråtdagar för att ladda upp glädjebatterierna som går på högvarv alla andra dagar. Faktiskt så behöver jag dessa deppdagar enormt mycket, jag tror inte att folk fattar deras funktion riktigt. Jag vill liksom inte att de ska försvinna. Ofta tycker jag att jag själv är så glad, käck och rolig så att jag nästan vill kräkas. Jag är så oerhört trött på mig själv större delen av tiden. Jag menar, allvarligt talat, vem orkar egentligen med en liten hurtmaskin som levererar dråpliga repliker i tid och otid, som skrattar, skojar, flirtar och kommer på kansiga idéer, som studsar upp på morgonen och bakar frukost, som har huvudet på skaft och som är snäll, vänlig och inte ryter ifrån utan är pedagogiskt insmickrande. Nej, precis. Därför behöver jag dessa downiedays så att jag ska stå ut med mig själv tills nästa neråtdag.

Idag är det verkligen massa depp. Jag har inte ätit idag, ingenting är gott eller lockande. Det är nog det värsta med sådan här dagar, eller alla dagar. Jag är inte någon som gillar mat faktiskt. Hade man klarat sig utan att behöva äta så hade jag helt sonika struntat i det. Nåja, i vanliga fall så brukar jag tvinga mig till att äta, för allvarligt talat så har jag ingen lust med att bli undernärd. Deppdagarna så funkar inte itvingandet alls. Det går bara inte. I övrigt så har jag plågat mig själv med tanken på hur tråkig jag är. Jag är visserligen den som är snabb i käft och har ganska mycket glimten i ögat, men i ärlighetens namn så har jag inte gjort något spännande av mitt liv. Jag känner mig skittråkig, jag borde verkligen göra NÅGONTING. Jag har bara mina rutiner, mina vanor och mitt schemalagda 77% liv. Det finns inget, som jag tidigare nämnde, att se fram emot. Jag har tappat min längtan och lust. Jag har levt på min längtan innan, men nu vet jag inte vad jag längtar efter. Jag är bara tom. Något måste göras, något måste upplevas.

Sen är det allt med alla relationer. Jag är skitdålig på relationer med människor. Jag sårar, utan att mena, jag är otillräcklig, jag är för mycket, jag är fel, jag är stel, jag är svag, jag för stark. Just nu är jag svag, liten och vill lipa. Över ingenting, men allting. Det finns anledningar, men de är så små så att det är löjligt. Jag orkar liksom inte riktigt engagera mig i något längre.