Obefogad rädsla, det är mitt mellannamn
Okej, jag är kanske ett litet våp. Det tänker jag verkligen inte förneka, trots att jag skäms en gnutta över det. Oavsett hur myckat jag skäms så går det inte att hjälpa. Jag har under årens lopp blivit mästare på att samla ihop obefogade rädslor, inte minst gällande mitt kärelksliv. Det broderas ut ytterligare genom lite konstiga idéer gällande mitt utseende, utbildning eller vänskapsrelationer. Jag brukar ändå klara av att hålla det på en ganska sund nivå, trots att skolångesten börjar växa sig större och större. Jag har arbetat bort mina fåniga föreställningar om att allt inte står rätt till inom mina vänskapsrelationer, mycket tack vare de vänner jag har idag. Jag litar på dem läskigt mycket, så där kan inga konstiga idéer slå rot eller få näring. Vänskapsmässigt mår jag alltså enormt bra, inga komplex eller otillräcklighetskänslor där (inte obefogat i varje fall, att jag sedan vet att jag är sjukt dålig på att höra av mig ibland är en annan femma, det är ju inte bara inbillning.)
Men angående mitt kärleksliv då.. Varför, varför, varför har jag så sjukt svårt för att ta åt mig av komplimanger? Jag lyssnar men låter det studsa bort. Allt negativt däremot, det sugs in, vrids och vänds på, analyseras, memoreras och ältas i mitt huvud, om och om igen. Även saker som inte ens är direkt negativa blir till förolämpningar i mina öron och förstoras upp 100 gånger, och i mitt huvud rullas 50 olika scenarion upp, alla med olyckliga slut.
Så, varför kan jag inte bara njuta av att jag har en fantastisk pojkvän? Varför tror jag hela tiden att han är missnöjd över mig och kommer att lämna mig. Varför känner jag mig jämt så ointressant och otillräcklig? Varför kan jag inte bara skärpa ihop mig och tänka "okej, jag har ett utseende som duger, en charm som är helt okej och en humor som inte alltid klassas som kass, det räcker för honom och det ska jag vara glad för"? Istället så oroar jag mig för att jag kanske inte riktigt räcker, trots att jag aldrig fått höra motsatsen.Det är väl kanske så när man hittat någon som betyder väldigt mycket, att man inser att man haft oförtjänt mycket tur och om det finns någon rättvisa i världen så borde han inse att vi inte alls spelar i samma division och lämna mig för en snygg, smart, engagerad och intressant modellbrud. Jag håller dock stenhårt på att världen ska vara lite orättvis för honom.
Nej, nu ska jag och prestationsångesten sova. Att sitta och fundera om nätterna är kanske inte så nyttigt ändå.
Ajöken.
Men angående mitt kärleksliv då.. Varför, varför, varför har jag så sjukt svårt för att ta åt mig av komplimanger? Jag lyssnar men låter det studsa bort. Allt negativt däremot, det sugs in, vrids och vänds på, analyseras, memoreras och ältas i mitt huvud, om och om igen. Även saker som inte ens är direkt negativa blir till förolämpningar i mina öron och förstoras upp 100 gånger, och i mitt huvud rullas 50 olika scenarion upp, alla med olyckliga slut.
Så, varför kan jag inte bara njuta av att jag har en fantastisk pojkvän? Varför tror jag hela tiden att han är missnöjd över mig och kommer att lämna mig. Varför känner jag mig jämt så ointressant och otillräcklig? Varför kan jag inte bara skärpa ihop mig och tänka "okej, jag har ett utseende som duger, en charm som är helt okej och en humor som inte alltid klassas som kass, det räcker för honom och det ska jag vara glad för"? Istället så oroar jag mig för att jag kanske inte riktigt räcker, trots att jag aldrig fått höra motsatsen.Det är väl kanske så när man hittat någon som betyder väldigt mycket, att man inser att man haft oförtjänt mycket tur och om det finns någon rättvisa i världen så borde han inse att vi inte alls spelar i samma division och lämna mig för en snygg, smart, engagerad och intressant modellbrud. Jag håller dock stenhårt på att världen ska vara lite orättvis för honom.
Nej, nu ska jag och prestationsångesten sova. Att sitta och fundera om nätterna är kanske inte så nyttigt ändå.
Ajöken.
Kommentarer
Trackback
