Stinky

Okej...
Jag hade verkligen lovat mig själv att aldrig börja blogga. Aldrig, aldrig, aldrig. Självfallet endast för att alla andra höll på med det. Fast efter att ha kikat igenom min ständigt växande hög av utrivna kollegieblockssidor fulla med ordbajseri (samt allt annat skrivet trams som jag publicerat här och var) så kände jag mig tvingad att bita i det sura äpplet och fixa en blogg jag också.

Det är dock inte helt utan anledning som jag har tagit mitt beslut. Efter att ha funderat både en och tre gånger på hur jag som bäst ska kunna informera Sussie & Fia om mina äventyr här hemma så kom jag fram till tre passande sätt:
1. Maila. Tyvärr strök jag det från listan kvickt som attan. Jag är nämligen sämst på mailkontakt.
2. Skriva brev.  Ofantligt mysigt. Detta hade utan tvekan vunnit, om jag hade haft deras adresser (och råd med frimärken).
3. Blogga. Busenkelt, jag skriver - de läser.
(Jag funderade även på flaskpost. Men vad jag har hört så tar det så lång tid för flaskan att hitta rätt.)

Problemet med den tredje punkten är att Fia och Sussie kanske inte alls har lust att läsa mitt svammel. Fördelen är dock att jag har försökt skapa en kontakt (okej, mer av en monolog, men alla teatermänniskor är egoister, right?). Så om mina utvandrarvänner nu skulle ogilla mitt nya sätt att hålla dem uppdaterade på, så är det helt plötsligt upp till dem att komma på ett bättre sätt! Jag gillar att smita från problem.

Tja, ska sanningen fram så är det ju inte bara för Fia och Sussie som jag sitter och snackar meningslös skit. Det finns ju en hel del andra vänner som valt att bosätta sig på andra platser än i min garderob. Jag vet att Kamilla brukar sucka över att jag är värdelös på att hålla henne informerad om vad som egentligen sker i mitt liv, så nu kan jag kanske äntligen förse henne med massa information och anekdoter från min vardag. Jag höll på att skämmas ögonen ur mig när vi pratades vid för ett tag sedan. Att man kan ha haft så mycket i skallen så att man glömt att berätta massa nyheter för en av sina närmaste vänner. Nej, fy på mig.

Jag borde kanske sova nu. Imorgon är det fysik och kemi som står på schemat. Ola har sms:at, så det är frid och fröjd. (Jag har vankat av och an i väntan på ett meddelande eller telefonsamtal.) Han är på väg upp till Umeå för han ska rycka in imorgon. Jag tycker att det är lagom roligt, att inte träffas på 13 dagar är inget jag uppskattar. Däremot så ser jag fram emot att få se honom i uniform, jag tror att det kan vara en riktig höjdare.

Nattinatti