Lillgammal och överförståndig
Oftast så suckar jag och skakar på huvudet åt alla dessa lillgamla-vetbästingar som cirkulerar omkring i samhälle och media. Jag har aldrig förstått poängen med att sträva efter att få växa upp så snabbt som det bara går. Visst finns det barn som har denna personlighet redan från början, vilket jag helt och fullt låter dem ha. Det som egentligen är mitt huvudbry är alla dessa 10-18åringar som helt plötsligt ska bli vuxna affärstyper som ska debattera om ditt och datt, vara förståndiga och veta allt om allting. Jag förstår det inte, jag kan verkligen inte fatta det, men för den sakens skull så säger jag inte att det är något dåligt. Bara för mig helt oförståeligt.
Under några av mina tonårsår så axlade jag en vuxenroll, inte självmant och inte med vilje, men för att det var ett ansvar som olyckligt hamnade på min lott. Jag blev en stöttepelare och en livlina för en människa och jag var alldeles för ung för det. När jag ser tillbaka så blir jag lite olycklig, jag borde ha fått vara ung, dum och tonåring. Istället så slet jag som ett djur, oroade mig, stressade och växte upp lite för fort. Det hela fick ett abrupt slut, vilket smärtade ett tag, men jag slickade såren relativt fort och kastade mig in i en ungdomstid som jag idag är ohyggligt tacksam över att jag hade. Jag har aldrig varit någon bångstyrig tonårsbrud som hetsigt slängt igen dörrar och skrikit glåpord efter familjen, jag ahr inte varit partyprinsessa och spytt oftare än jag fått behålla min sprit. Men jag har erfarenheter, som är guld värda, som jag kan leva på idag. Som får mig att se tillbaka och le. Jag fick vara ung, fick testa mina första stapplande steg på arbetsmarknaden, rygga tillbaka och nöja mig med studiebidraget, jag fick ägna mig åt skola, vänner och slöande i halvsunkig källare.
När jag tänker på hur få år som man får vara ung och jämför med hur länge man ska vara vuxen, förståndig och ha ansvar så blir jag ledsen över alla de som skriker efter att få växa upp, som inte vill leva efter sin ålder, som desperat ska verka äldre, mer klyftiga, mognare. Det slår tillbaka senare. Idag kan jag sitta och klia mig i huvudet över deklarationer, ekonomi, framtidsplaner och väga olika program mot varandra; tänk om arbetsmarknaden är mättad när jag avslutar detta program, tänk om detta inte är vad jag tänkt mig..? Då längtar jag tillbaka till gymnasiets trygga tid, där man fick testa klädstilar hur som helst och där man egentligen inte hade så mycket eget ansvar som man inbillade sig.
Nu sitter jag här med jobb, skolstart inom räckhåll, som tränare inom eldkonst, med föreningsvana med allt och inget, med ansvar upp över öronen och käkar mat som ska sänka mitt kolesterol, inte för att det behövs direkt, men för att jag insett att det är bättre att tänka på det nu än senare. Jag hatar att behöva växa upp och tänka på kost, försäkringar och avtal, det är inte bara glamour med vuxenlivet.
Under några av mina tonårsår så axlade jag en vuxenroll, inte självmant och inte med vilje, men för att det var ett ansvar som olyckligt hamnade på min lott. Jag blev en stöttepelare och en livlina för en människa och jag var alldeles för ung för det. När jag ser tillbaka så blir jag lite olycklig, jag borde ha fått vara ung, dum och tonåring. Istället så slet jag som ett djur, oroade mig, stressade och växte upp lite för fort. Det hela fick ett abrupt slut, vilket smärtade ett tag, men jag slickade såren relativt fort och kastade mig in i en ungdomstid som jag idag är ohyggligt tacksam över att jag hade. Jag har aldrig varit någon bångstyrig tonårsbrud som hetsigt slängt igen dörrar och skrikit glåpord efter familjen, jag ahr inte varit partyprinsessa och spytt oftare än jag fått behålla min sprit. Men jag har erfarenheter, som är guld värda, som jag kan leva på idag. Som får mig att se tillbaka och le. Jag fick vara ung, fick testa mina första stapplande steg på arbetsmarknaden, rygga tillbaka och nöja mig med studiebidraget, jag fick ägna mig åt skola, vänner och slöande i halvsunkig källare.
När jag tänker på hur få år som man får vara ung och jämför med hur länge man ska vara vuxen, förståndig och ha ansvar så blir jag ledsen över alla de som skriker efter att få växa upp, som inte vill leva efter sin ålder, som desperat ska verka äldre, mer klyftiga, mognare. Det slår tillbaka senare. Idag kan jag sitta och klia mig i huvudet över deklarationer, ekonomi, framtidsplaner och väga olika program mot varandra; tänk om arbetsmarknaden är mättad när jag avslutar detta program, tänk om detta inte är vad jag tänkt mig..? Då längtar jag tillbaka till gymnasiets trygga tid, där man fick testa klädstilar hur som helst och där man egentligen inte hade så mycket eget ansvar som man inbillade sig.
Nu sitter jag här med jobb, skolstart inom räckhåll, som tränare inom eldkonst, med föreningsvana med allt och inget, med ansvar upp över öronen och käkar mat som ska sänka mitt kolesterol, inte för att det behövs direkt, men för att jag insett att det är bättre att tänka på det nu än senare. Jag hatar att behöva växa upp och tänka på kost, försäkringar och avtal, det är inte bara glamour med vuxenlivet.
Kommentarer
Trackback
