Så himla nära!

Januari.. DEt är vverkligen en månad full av förändringar, har ni tänkt på det? Det är många människor som föränrar sin vardag under denna månad. Vissa gör det genom löften som de avgav under nyårsnatten, även om många av dessa löften är mer eller mindra bortglömda under nyårsdagen. Hos andra så är förändringarna mer förknippade med att något börjar. För en liten knodd började livet igår. En arbetskamrat som gått hem för mammaledighet fick barn, så även hon fick börja något nytt - börja rollen som mamma. Så spännande. För många av oss är väl förändringen inte lika stor, men ändå enorm!Snart börjar massor av unga värnpliktiga sin tid i lumpen, det är ju bara någon vecka kvar tills de ska rycka in! Vad spännande det måste vara. För mig och för flera hundra andra (eller kanske snarare några tusen?) så börjar en utbildning, en ny termin, en ny kurs. För oss som börjar studera på en annan ort så väntar också massa spännande upptäckter, kanske även ett nytt boende. En början på ett liv i en ny stad... Januari är verkligen en tid av förändringar, även om vi inte riktigt märker det själva. Många tycker att det är kallt, grått och tungt. Jag kan hålla med om det, men samtidigt så är det spännande och vi går mot ljusare tider. Man får inte glömma allt det där fantastiska som döljer sig i det kalla, hårda. Det är faktiskt en tid av förändring!

Det börjar kännas ordentligt nu. Det svider lite i hjärtat när jag inser att jag har EN arbetsdag kvar. En enda liten fjuttig dag, sen ska jag sluta. Jag ska inte åka till jobbet och skratta med mina kollegor, krama om mina barn och dona i kök, allrum och övriga utrymmen. Va? Det är ju inte klokt. Jag vill nästan gråta en skvätt. Det känns så konstigt att veta att jag nog inte hinner träffa alla innan jag slutar, jag kommer inte hinna säga hejdå. Det känns supertråkigt. Nej, usch och fy.

Jag ska snart sova, imorgon ska jag upp tidigt och ta mig neråt landet. Jag ska först ner till Ola och sen vidare ner till Lund för att se mig omkring. Ska faktiskt bli ganska spännande, men samtidigt läskigt och jobbigt. Åh, jag säger som Pippi; Jag vill inte bliva stur. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0