Stinky

Natten var ganska orolig. Hade en förvirrande dröm som inte har velat lämna mig nu under morgonen. Jag ville faktiskt inte vakna från den. Det var så oändligt behagligt. Helt plötsligt insåg jag hur det borde kännas, hur det borde vara. Allt det man hade glömt, ruset, glädjen och hjärtklappningen. Det som nu bara är rutin och trygghet. Man ändrar sina ideal på vägen, omformar dem, så att de ska passa. Kompromisser in i det sista, man vrider, vänder och försöker. Helt plötsligt så har man gett upp så mycket av sina drömmar, sina ideal och sina principer så att man knappt vet vad det var man ville. Så plötsligt kommer det något och påminner, som slår tillvaron totalt i spillror. Man minns vad man tänkte, hoppades och ville. Hur man kände och hur man fantiserade att det skulle bli. Så rannsakar man det man har och inser att bilderna inte alls stämmer med varandra. Det fria, vackra, underbara, obegränsade blev svärtat och grumligt. Kvar finns det misstänksamhet, svek och kompromisser. Kanske räcker inte kärlek. Trots att man älskar en människa mer än vad som är sunt, så är det kanske inte nog. Man blir kanske aldrig lycklig, trots att man borde vara det. Kanske finns det någon annan som inte svärtar ner känslorna utan som förgyller dem. Eller så är det så här att leva. Just nu lever jag i oändliga tvivel.