Stinky

Åh, jag blir helt knäckt av pjäsen som jag spelar, inte för att det är jobbigt att spela den eller för att jag inte trivs med gruppen. Själva spelandet och umgänget är underbart, jag blir lycklig av att få agera. Det är däremot temat som får mig att bli lite nervig och obekväm. Pjäsen är ju i grund och botten ett relationsdrama och det har ju sina för och nackdelar. Det är härligt med alla känslor som man får ur sig på scen, men det är fruktansvärt att inte kunna släppa känslorna efter at man klivit av scenen.

Jag vet att jag är en övernervös, bitterkärring men att Ola inte ringer när han sagt att han ska göra det (trots att han faktiskt säger att han är urusel på att minnas att ringa) får mig att bli hypad och misstänksam. Jag tror i princip hela tiden att han är missnöjd med mig och att jag är en besvikelse för honom. Vilket gör livet oerhört komplicerat. Det faktum att han är helt värdelös på att höra av sig gör ju saker och ting lite värre. Just nu känner jag mig tjatig som ringer gång efter en annan, jag undrar om han också tycker att jag är en övernervös fjant med kontrollbehov. Egentligen så har han ju inte gjort något som gör att jag har rätt till min msstro, fast däremot så har han inte heller gjort något som gör att jag bör ha tillit. Det är svårt det här, fast jag kände igen mig så enormt mycket när jag pratade med en bekants flickvän. Hon beskrev min känsla helt på pricken, så jag är inte själv med mina maniska rädslor om att bli lämnad, bedragen eller att bara vara ett substitut eller något som fyller ett tomrum.

Hemskt att jag är så rädd, för jag vill ha tillit till honom, jag vill tro att han tycker om mig och inte bara tycker om att jag är nerkärad i honom och älskar uppmärksamheten han får. Men jag är rädd för att jag ska bli lurad.