Mitt ex-arv
Man tar alltid med sig något från varje relation, antingen något bra eller något mindre bra. Själv har jag tagit med mig ett mindre smickrande beteende. Att ha varit tillsammans med en självdestruktiv och deperimerad partner sätter onekligen sina spår. Eftersom man dagligen går omkring ångest och evig olycka så blir man lite avtrubbad. Att trösta något man inte kan se eller ta på gör det svårt för mig att hantera det som är mer konkret. Själslig olycka kan jag lappa, laga, trösta och vårda, men en livskris står jag som förstelnad inför. Jag vet inte vad man säger till någon som råkar ut för något hemskt. Nåja, det var väl kanske inte det som var min poäng i den här historien.
I ett förhållande med någon som är oerhört labil i sina känslor (och oftast oerhört nedstämd) så måste man själv vara väldigt stabil. Jag lärde mig att alltid vara glad, framåt och positiv. Det är bättre satt gå från positiv till förstående och tröstande, än från sur till detsamma. Negativa känslor stuvades undan, även om ilskan ibland kunde läcka ur. Det blev korta utbrott, vilket gav mig dåligt samvete. Jag lärde mig att tackla min egen sorg, när det gjorde ont i mig. Att ha varit tilllsammans med en destruktiv människa lärde mig att dölja när jag är ledsen. Jag har blivit mästare på att trycka undan mina tårar, min sorg och min förtvivlan och ta ut den i min ensamhet. Oftast är jag ensam när jag är ledsen. Det gick inte att dela sorg med någon som konstant levde i förtvivlan, eftersom man var tvungen att förmedla hopp. Jag har efter detta inte kunnat lära om mitt beteende. Fortfarande så döljer jag att jag är ledsen. Jag kan lägga på en mask, en röst ett leende och inom mig så storgråter jag.
Ibland så inser man inte hur saker har påverkat ens person förren långt efteråt. Att det kan vara farligt att vara en hjälpsam peson, för man blir påverkad, omgjord och anpassningsbar. Jag har lärt mig att inte lägga ner hela min själ i någon som har en trasig dito, inte lika mycket som jag gjort tidigare. Själv så får jag försöka lappa ihop mitt invanda beteende, kanske lär jag mig att visa hur jag känner istället för att ta hänsyn till min partners.
I ett förhållande med någon som är oerhört labil i sina känslor (och oftast oerhört nedstämd) så måste man själv vara väldigt stabil. Jag lärde mig att alltid vara glad, framåt och positiv. Det är bättre satt gå från positiv till förstående och tröstande, än från sur till detsamma. Negativa känslor stuvades undan, även om ilskan ibland kunde läcka ur. Det blev korta utbrott, vilket gav mig dåligt samvete. Jag lärde mig att tackla min egen sorg, när det gjorde ont i mig. Att ha varit tilllsammans med en destruktiv människa lärde mig att dölja när jag är ledsen. Jag har blivit mästare på att trycka undan mina tårar, min sorg och min förtvivlan och ta ut den i min ensamhet. Oftast är jag ensam när jag är ledsen. Det gick inte att dela sorg med någon som konstant levde i förtvivlan, eftersom man var tvungen att förmedla hopp. Jag har efter detta inte kunnat lära om mitt beteende. Fortfarande så döljer jag att jag är ledsen. Jag kan lägga på en mask, en röst ett leende och inom mig så storgråter jag.
Ibland så inser man inte hur saker har påverkat ens person förren långt efteråt. Att det kan vara farligt att vara en hjälpsam peson, för man blir påverkad, omgjord och anpassningsbar. Jag har lärt mig att inte lägga ner hela min själ i någon som har en trasig dito, inte lika mycket som jag gjort tidigare. Själv så får jag försöka lappa ihop mitt invanda beteende, kanske lär jag mig att visa hur jag känner istället för att ta hänsyn till min partners.
Kommentarer
Postat av: Sussie
Utifrån sett kan jag se ett hopp om att exets arv slutligen förvandlas till någonting positivt. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det var för dig att gå igenom tiden med exet, men du har - som du säger - blivit mästare på att hantera sådana situationer. I din nuvarande relation kan du bara vara dig själv och lyssna, trösta med enkla ord och inte, inte, inte kräva av dig själv att laga honom. I slutändan är det ändå upp till honom att laga sig själv. Och ett är säkert; med en Anni vid sin sida blir resan tusen gånger lättare, för du är lojal, trust-worthy och lätt att anförtro sig åt.
PUSS!
Trackback
