Stinky

Ja, dagen idag har väl inte varit någon höjdare, men man hankar sig framåt ett steg i taget. Det går, allt går men ibland går det lite sämre bara. Livet stannar inte upp, inte ens när man ber om det. Det är grått, regnigt och trist utomhus, inte alls det väder som mitten av Augusti brukar bjuda på. Jag klagar inte direkt, vädret får mitt deppande att kännas ytterligare lite mer befogat.

Torts att det är tyngre än på länge, jobbigare och mer komplicerat än vad hela detta året har varit, så är jag förvånandsvärt lugn. Det är mycket i gugning, massor som är labilt, som kan gå snett och fel. Inget i livet är säkert eller stabilt just nu, faktiskt. Trots det så är jag ganska lugn, accepterar och tänker att allt går. Visst kommer lite sorg i vågor, jag gråter lite, jag deppar lite, jag är en aning irriterad, men på det stora hela ganska lugn. För allt ordnar sig, allt går. Det går kanske inte idag, inte imorgon och inte på detta vis, men det går. Någon dag kommer det att gå och då kommer dessa regntunga dagar att vara fjärran.

Det enda som kommer att påminna mig är tyngden, hur tungt det är. Hur fruktansvärt svårt, tungt och hårt det kan vara att bara stå jämte. Att vara den anhöriges anhörige. Att stå jämte den som sörjer, den som har sorg. Att känna sig värdelös som tröst, att känna sig nedstämd, att känna sig ivägen.
Att känna sig ensammast i hela världen.